Vad väljer medierna att förmedla offentligt och hur detaljerade ska uppgifter om personers bakgrund vara utan att strida mot etiken och enskilda människors integritet?
Det finns s.k. Spelregler för press, radio och Tv och Pressetik, med andra ord pressens egna etiska regler som de skapat själva utanför det juridiska ramverket. Genom att undvika reglerande lagstiftning, tar de själva ansvaret för vad som publiceras i media.
”De pressetiska reglerna syftar till att ge den enskilde ett skydd mot publicitetsskador utöver det som lagen erbjuder. Reglerna anvisar tidningarna att undvika uppgifter om enskildas privatliv, som saknar uppenbart allmänintresse. Behörigt utrymme ska ges åt rättelser och genmälen. Polisutredningar och brottmål ska behandlas objektivt och med behörig hänsyn till både offer och gärningsmän.” (po.se)
Här är reglerna som rör den personliga integriteten:
7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.8. Iaktta stor försiktighet vid publicering av självmord och självmordsförsök särskilt av hänsyn till anhöriga och vad ovan sagts om privatlivets helgd.9. Visa alltid brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn.Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga.10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. (po.se)
De här reglerna följs dock inte alltid, för många gånger skrivs de berördas personers bakgrund och uppgifter öppet och det hela kan sedan påverka hur situationen kring dem utvecklas.
Var går då gränsen för allmänintresset och hur definierar man allmänintresset?
Man måste respektera den personliga integriteten. Enskilda människor ska få ha ett privatliv om det inte finns ett uppenbart allmänintresse som kräver att det kommer ut offentligt.
Så i vissa fall kan det vara till hjälp för allmänheten att veta uppgifter om en viss person, t ex om en mördare är på fri fot och information om hans etnicitet och kön blir offentligt för att allmänheten ska vara uppmärksammad på hur han exempelvis ser ut. Detta kan hjälpa polisen att hitta honom snabbare. Det är det som kallas för samhälleligt informationsbehov.
”Allmänintresset är i etiska sammanhang inte synonymt med sådant som kan intressera allmänheten, utan intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov, till exempel granskning av makten.”
(Häger, Reporter, 2009)
Jag tycker att man ska respektera individen i fråga, men det finns alltid undantag och om individen utgör ett hot mot allmänheten så tycker jag att dennes bakgrund och personuppgifter ska publiceras så att man kan stoppa denne innan han utför ett brott. Dock ska man vara väldigt säker och ha tydliga grunder för att kunna avgöra om personen är hotfull, man kan inte enbart gå på misstankar. Man måste ha fakta från säkra källor och ha starka bevis, t ex om personen redan varit anmäld för brott tidigare och det finns tydliga bevis på att denne är skyldig ännu en gång. Allt det ska man ta reda på innan man offentliggör den misstänktes uppgifter. Annars kan man utsätta en oskyldig person för en allmän exponering, vilket kan leda till negativa konsekvenser för den personen.
Diskussionen om hur mycket man ska berätta om de misstänktas bakgrund fortsätter här och då kommer denna fråga upp:
Hur mycket är relevant att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet?
”Människors etnicitet, nationalitet, religion, sexuella läggning och liknande ska inte framhävas om det saknar betydelse och är missaktande.Nationalitet, etnicitet och religiös tillhörighet kan vara relevant vid rapportering om terroristutbrott, hedersproblematik och liknande. Men det är i strid med pressetiken.” (Häger, Reporter, 2009)
Religiösa och etniska tillhörigheter samt sexuell läggning är känsliga ämnen, det är något mycket personligt och kan ge allmänheten starka reaktioner, förhastade fördomar och leda till hatbrott och rasistiska spekulationer kring de misstänkta. Som ansvarig press utgivare måste man vara försiktig med denna typ av information.
Olika tidningar agerar olika i hur mycket information om den etniska bakgrunden som kommer ut i fråga om individen. Många tidningar väljer att mörkna denna information, men då kan det istället ses som falsk eller felaktig information när hela sanningen sedan kommer upp från andra källor. Detta är mycket svåra frågor som alltid skapar en debatt kring ämnet.
Det är mycket strid i pressetiken och som ansvarig press utgivare måste man kunna analysera både för och emot och fatta ett rätt beslut om vad som är lämpligast att publicera. Hur man än gör kommer det sedan alltid skapa en debatt.
